Denna pjäs är ett beställningsarbete som gjordes för Roslagens sparbank 1999. Jag har dock rättigheterna om någon annan vill framföra pjäsen. Den är skriven för fyra eller fem skådespelare och riktar sig till barn i förskola och lågstadium. Pjäsen är c:a 45 minuter lång. Den regisserades vid uruppförandet av Anne Kulle och sågs av c:a 3000 barn.
När jag var liten läste fröken en serie för oss ibland. Den handlade om Spara och Slösa. Spara hade långa gula flätor och la alla sina slantar i en spargris. Den blev så rund och glad och hade knorr på svansen.
Slösas gris hade sloksvans. Den var mager och sorgsen, för Slösa la inga pengar i sin gris, utan köpte slickepinnar och annat onyttigt i stället.
Men det borde hon inte ha gjort!
På slutet kunde Spara alltid glädja sig åt någon fin sak hon sparat till, men Slösa hon fick bara magknip och tandvärk... och inte nog med det! Slösa hade stripigt hår och fula kläder också... särskilt snäll och trevlig var hon inte heller.
Jag tyckte synd om Slösa, men fröken sa att hon hade sig själv att skylla.
Jag trodde aldrig på att man blir stripig i håret och otrevlig av slickepinnar och att min blir snäll och får långa gula flätor av att spara.
Det tror jag inte idag - 50 år senare - heller. Men att en sparad slant kan sätta knorr på livet... det kan jag gå med på... och det är det enkla budskapet i denna lilla pjäs.
|
